Livet som mamma är att:
Ständigt och jämt undra vad har han nu i munnen, och sökande pilla runt i munnen bara för att bli biten med ett skratt.
Höra en duns och avläsa, oj, hur illa gick det nu?
Att lära sig gamla barnvisor igen och upptäcka att det var svårare än man trodde och sedan skråla de korta bitarna man kan om och om igen.
Att vara kladdig lite var stans är mer en regel än ett undantag. Man hittar gröt i håret, seckel i ögat och en liten kräk på armen.
Upptäcka att man snart inte längre vet vad ensamhet betyder. Man har någon vid sin sida hela tiden som drar i ens byxor, ropar glatt på golvet eller vrålar av ilska.
Att inse att lata dagar nog är ett minne blott och att vara sjuk är en lyx andra kan unna sig.
För att sedan inse att livet blir väldigt tomt när han inte är där.
Livet som mamma är att stråla av glädje för de små framsteg i utvecklingen han gör för att i nästa stund fasa över vad dessa små framsteg betyder, när han når längre och längre och får bättre kontroll över sina fingrar och det blir svårare och svårare att hänga med i hans framfart.
Att känna sig otillräcklig när hans lilla, lilla mage gör ont eller när han är sjuk och febrig. Man vill kunna trösta och pussa bort det onda. Uppfinna en mirakel kur och trollabort allt dåligt.
Livet som mamma är att uppfinna lekar med busiga röster som man använder även om alla hör. För vad spelar det för roll när han kvittrar av glädje, då kan man sjunga för hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar