Ibland är man så trött att ögonen korsas och åker åt fel håll i huvudet. Man tappar styrningen på dem.
Man släpar sina toffelklädda fötter efter golvet och orkar inte hålla uppe ryggen.
För trött för att tänka klart och då åker såklart någonting i golvet när det livliga knytet i ens armar vill hjälpa till. Ett glas, en skopa grötpulver, sylt eller vad som för stunden är i närheten.
Idag snubblade jag med blåbärspure.
Det blev en STOR, blå fläck på golvet som inte ville försvinna.
Jag stod i evigheter på knä och skrubbade.
Men så kommer de där andra dagarna.
När man har energi och jagar ett glatt skrikande barn genom lägenheten och man busar och sjunger.
Man tar tag i det där storkoket, eller städar eller tar sig ut på en härlig promenad och tittar på fåglarna.
Jag är glad att jag är mamma och får väcka min fantasi till liv igen med honom.
Lite eftersom vaknar den till liv och jag minns hur livlig den brukade vara.
Lite eftersom ser jag detaljerna klarare på min osynliga flygmaskin.
Eller hur långsynen fungerade.
Jag vårdar de små minnes skatterna ömt och tänker att dem ska jag spara till honom.
Dem ska jag låta honom ta över och göra något nytt av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar