I onsdags väckte Axel mig på natten och gnydde som vanligt, då vaknade även min näsa. Det började rinna. Jag var helt övertygad om att jag blödde näsblod, så medan jag stod och vyssjade honom lutade jag snörvlande huvudet bakåt för att inte läcka.
När han somnat om kunde jag äntligen attendera min näsa. Det var vanligt hederligt snor, men det vägrade sluta rinna. Och så startade nysandet.
I ett.
Jag nös nog hela min ranson för detta året.
Sen på onsdagen blev jag sjuk, och det gick bara nedförs. Feber och frossa om vartannat, svag och trött. Jag kände ångesten, att jäklar, nu blir jag sjuk.
Men på kvällen blev jag piggare. Dödsbädden packades bort. Sen hade jag lite feber o frossa i veckan, ,men vad gör det när man slapp bli vek.
Den kom som en knytnäve över näsan och försvann lika fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar