Pennan mitt svärd.

Tänk om man kunde komma ihåg och berätta alla sina tankar högt för andra människor.
Alla de där tankarna som man tänker när man badar eller precis innan man somnar. De där riktigt kloka tankarna som skulle lösa all världens problem.

När jag var yngre så kom jag på en briljant, lysande ide om hur man skulle få fred på jorden.
Jag låg i sängen och funderade och kläckte en underbar plan om hur man skulle gå tillväga.
Sen somnade jag med gott samvete.
När jag vaknade hade jag glömt bort hela planen och tanken. Jag minns bara att jag löst freden, men inte hur.
Efter det hade jag alltid ett skrivblock bredvid sängen och skrev ner alla nattliga funderingar.
Jag hade ganska många då jag var vaken mer än jag sov.
Jag skrev också dagbok regelbundet, sagor, sånger. Allt jag kunde få ner i ord.

Men av någon anledning lät jag det gå i dvala.
En efter en lade jag undan de olika häftena och tog upp andra saker istället.
Jag började arbeta och umgås mer med vänner och alla möjliga andra saker gjorde att jag inte längre satt klistrad vid pennan.
Jag tror det kallas att växa upp.
Jag behövde inte skriva lika mycket för att lära känna mig själv längre. Nu vet jag vem jag är och är stolt över det.

Men jag önskar ändå att jag kunde berätta alla mina tankar och ideer.
Ibland är jag så rolig att jag kan skratta högt men när jag ska forma det till ljud knyter sig tungan, jag glömmer bitar och kastar om orden och skämtet blir inte roligare än, kom ketchup så går vi skämtet.
Men det gör inget, för de som känner mig uppskattar mig för den jag är i alla fall och skrattar åt mina dåliga skämt eller lyssnar på mina halvtänkta ideer och ganska kloka tankar.
Jag känner mig uppskattad för den jag är och det betyder allt!

Nu har jag ju bloggen också. Så nu kan jag plita ner några rader när jag kommer på en av mina tankar i alla fall.
Det här var en av dem.