I huvudet på Axel

Undrar varför man placerar de förbjudna skåpen längst ner?
För de är just de skåpen som Axel kommer åt och som är så spännande att kika in i.
Det är som att han tittar in genom Narnias magiska portar. Hans ögon lyser upp av spänning och handen trevar efter att upptäcka vad som finns där.
Klämma, känna, smaka lite grann bara.
Kanske krypa in?
Vad händer om jag drar i den här och hur låter det om man bankar med den här.

Och plötsligt från ingenstans slås portarna igen och han förflyttas bryskt till en annan hörna.
Inte alls lika magisk.
Faktiskt riktigt tråkig.
Fullt med vanliga leksaker som man får leka med och smaka på.
Dom har han redan klämmt och kännt på, luktat och bankat.
Han vet hur de låter och nu vill han tillbaka till det magiska skåpet.
Men mamman står ivägen.

Han drar och han sliter i frustrationmen kommer inte in till det gömda paradiset, med burkar, sopor, kastruller och vad som än gömms bakom de vita små dörrarna.
Varför ens göra så små dörrar, klart att han vill in, de är ju i perfekt storlek till honom.
Tårarna börjar spruta då det magiska landet har stängt igen för denna säsongen.

Då sträcks ett par varma armar ner mot honom och han kommer upp i mammans mjuka famn.
Då är allt frid och fröjd igen.
För Axel vet att snart måste mamman göra saker och vända ryggen till, och då, då ska han kika in genom dörren igen.