Tog igår en superhärlig vårpromenad med Axel i min gamla fina barnvagn och Bonso, en av mamma och pappas jämthundar.
På vägen hem mötte jag Helena en superhärlig tjej som jag arbetade med förut och pratade en stund med henne. Hon var ute och fick en härlig vårpromenad för sig själv då hon hade sin bror som barnvakt hemma.
Jag gick ungefär 6km, bort till min gamla rosa skola.
När jag var liten tyckte jag att den var så fin, skolan som jag skulle gå i. Den rosa skolan.
När vi åkte på mornarna till dagis så körde vi förbi den och jag längtade så efter den dag jag skulle få börja på den där fina rosa skolan.
På den skolan hade jag några smultronställen som jag tyckte extra mycket om. Det fanns ett litet träd uppe på en kulle bakom skolan, med en ensam fin gren. alldelens perfekt för mig att klättra upp och sätta mig på.
Där kunde man titta på molnen och dom andra tjejerna som promenerade runt i cirklar omkring skolan.
Jag förstod mig aldrig på det där promenerandet.
Att dom bara ville gå runt och prata istället för att leka och söka äventyr i varje hörn.
Men så tyckte jag om att fantisera och drömma, jag tyckte om att vara ung och ville inte alls bli vuxen så fort jag kunde.
Jag hörde ett bra citat en gång av en kille som jag ändrade uppfattning om när han sa det.
"Det är vuxet att våga vara barnslig"
Och det är en av de livsfilosofier jag följer. För man ska våga vara sig själv och göra det som känns bäst för en själv. För i slutändan är det mitt liv jag lever och jag vill inte dö och inse att jag levt någon annans liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar